Möte med Ruth: av Catrin Jacobs

av Catrin Jacobs
Möte med Ruth Herrlin

”Il faut regarder toute la vie avec des yeux d´enfant” – ett citat av Henri Matisse står på kakelugnen i Ruth Herrlins ateljé. Hela livet ska ses med barnets ögon.

Vi träffas en dag i maj på före detta Ensta Krog i Täby, i gamla fina hus där hon disponerar två rum och skrubb sen ett drygt år tillbaka. Hon trivs bättre här än nånsin. Hon är lite av en ensamvarg säger hon, men i så fall BARA när hon målar!!! Jag lärde känna henne i mycket sociala sammanhang, som ordförande i kvinnonätverket Zonta 3, där hon blivit vald som den framgångsrika yrkeskvinna hon var – då som bankdirektör! En sprudlande, glad och utåtriktad kvinna. Då var det ingen som visste att Ruth Herrlin målade, och att hon velat måla hela livet. Hon hade fullt fokus på banken.
Nu kan hon se livet med barnets ögon igen,. som i Dalarna där hon växte upp. Egendomligt nog blev jag för många år sedan, helt oberoende av Ruth, bekant med hennes allra bästa barndomskompis, Ulla Lundberg, så jag vet hur det gick till på sommarloven på Storgården intill Brunnsviks Folkhögskola. Där var Ruths pappa Joar tongivande lärare och några år chefredaktör för NSD. Mamma var hemmafru, som man var på den tiden. Både Ruth och Ulla var äldsta barnet i sina familjer med två yngre systrar. Ulla kom till Storgården varje lov till hennes farfar Karl-Erik Forslunds gård, han som grundade Brunnsviks Folkhögskola där bland andra Dan Andersson studerat. Jag kan se dem för mig, spralliga, spontana Rutan och glada, skrattande Ulla som tog lite mer tid på sig. De målade med pulverfärger istället för att leka med dockor. Ulla blev konstnär till yrket i livet, medan Ruth fogade sig i kravet på att bli ”något ordentligt”. Jurist är ordentligt, och det blev hon, och pappa var stolt – men i byrålådan låg hennes drömmar.

”Skimrande, befriande, med hjärtat”
”Dina tavlor berör och känns ända in i märgen!”
”Fantasieggande blandning av ljus och mörker”

1998 sade kroppen ifrån. En blodförgiftning däckade henne helt och hon var borta från banken i fem månader. Lusten att måla tog fart med all kraft, denna hobby hon haft hela livet i hemlighet. Så när hon lämnade sin tjänst som bankdirektör för att gå i pension ett par år senare, visste hon hur hon skulle svara alla som frågade om framtiden: ”Jag ska måla!” hade hon sagt, helt otippat.
Jag ser mig omkring i ateljén, omgiven av färgsprakande målningar, en del färdiga, andra inte… Ruth har sitt speciella sätt, hon fortsätter med sina tavlor när lusten faller på, målar tills tavlan får sitt eget liv. Vi tittar tillsammans på den tavla som hon gav sig på och delvis målade över, den dag hon fått beskedet att Ulla var död. Den fick sitt liv då. Den är färdig nu.

”Fantastiskt färgkomposition, intressant formspråk och en ytterst egensinnig framtoning av bildernas huvudpersoner”
”Så härligt med ditt friska måleri, levande färgytor och spontana motiv” är några citat.

Ruth är inte helt självlärd. Samtidigt som hon gjorde sin tingstjänstgöring i Göteborg snodde hon till sig en ettårskurs i måleri. Hennes pappa var död då, Joar Lindgren, som älskade konst. Ruths tavlor fick han aldrig uppleva.
Förutom kursen i Göteborg har Ruth studerat för Arne Isaksson och Georg Suttner, och för Ricardo Donoso har gått kurser sedan 2004 för Ricardo Donoso på numera Edsviks konsthall. Hittills har hon haft egna utställningar och flera samlingsutställningar. Nu väntar en utställning i Vaxholm nästa sommar. I sina målningar strävar hon efter att fånga det nordiska ljuset. Det kan hon allt om, denna aktiva människa som seglar och reser men sin man Klas och de båda döttrarna Karin och Kerstin och deras familjer. Men med konsten är hon själv.
Är ensam lika med stark? Ruth funderar kring behovet hon känner att rå sig själv, måla i fred, rädd att förlora sin egenart under för stark påverkan av andra. I hennes gästbok skriver konstnärsvännen Maya:

”Starkt och känslomässigt. Vilket uttryck! Var rädd om den gåvan.”

Bara att instämma, din vän Catrin Jacobs